kan nån förklara för mig...
...ifall det är mig det är fel på eller om jag bara överreagerar?
Så här är det:
I somras bodde mitt ex. från england här. han skulle leta jobb och kanske flytta hit en längre tid, kanske för alltid. Men det slutade i att han mest satt framför discovery channel och wow (helst samtidigt) medan jag jobbade eller ville ut och göra saker. Visst, sitt inne och uggla om du vill, men det var liksom inte bara det. att konstant leva så nära inpå varandra, och under en så pass mycket längre tid än ett par dagar som det hade varit innan dess, gjorde att jag fick panik-ångest blandat med en mängd nervösa sammanbrott på den människan. Särskilt då han (visst som de flesta andra unga pojkar som aldrig fått lära sig att ta ansvar) var en jävla slarver och bara lämnar saker omkring sig utan respekt att det bor fler i samma hus. Ovanpå detta levde han ut sin barndom på mig. Det här med att stå och stampa på golvet för att man inte vill äta spenat eller vill ha godis, och såna saker, ska man ha gjort under perioden 4-7 år. Inte när man är 19 för i helvete!! Kan ni se vad jag vill komma till? Så jag blev rätt så less på att hela tiden leka fru OCH mamma till honom. Det blev ett Hej Då, ses nån gång..
Det knäckte honom totalt då han typ hela den här tiden har trott att det är vi för alltid, att vi ska gifta oss, ni vet.. villa volvo vovve syndromet...
Nu i alla fall är han här för en vecka, han fyller 20 på fredag så det var lite därför (är mer skeptisk till det nu än någonsin).
Han bor hos min pappa, och jag var där från igår till idag. När jag kommer dit ser jag inte ett spår av honom. Tydligen ligger han uppe och sover.. Inte fan tänker jag väcka honom för att jag var där. Pappa gick senare upp till honom för att kolla till honom, men han kom inte ner. Sen såg jag honom genom halldörren att han stod ute vid grillen med pappa och anne-li. När de sen går in igen så kommer han inte in i köket med dem. Tydligen var hans kommentar till att käka middag "no thanks im good." Jävla Fjolla! Vågar du inte ens hälsa på mig? Du hade ju så jävla bråttom att ta dig till sverige.. Inte så bråttom. Vi käkar, och parkerar sen i soffan framför tvn. Alla kollar på tv, jag sitter längst bort, vid fönstret, under en filt och läser min bok. Tydligen har han smygit sig in under tiden, men säger fortfarande inte ett ord till mig. Hela kvällen fortsätter så, och förmiddagen idag. När jag sen ska till bussen för att åka hem till mamma så kommer han nerför trappan och undrar varför jag inte pratar med honom. Wtf!?!? Om du nu vill prata är det väl bara att öppna käften och starta en konversation, jag har inget att säga till dig. Han skyller på mig att vi inte pratat! Herregud... Kan du inte stanna till nästa buss så vi kan prata. Nej det kan (=vill) jag inte. Sen gör han som han alltid gör när han går in i det där barnunge-läget, hänger läpp (ungefär som Frej i avslappnat läge fast han ser extremt bedrövlig ut, totalt med flit förstås), suckar och blänger på mig. Jag kan se tårarna bakom ögonen. Visst, jag sårar honom, men jag KAN inte ljuga, sanningen är inte alltid så jävla rolig att höra. Han har inte tappat hoppet om att jag ska ta tillbaka honom. Jag kan inte ens krama honom trots att han försöker. Snälla FATTA nån gång. Jag har gått vidare, och du gör det inte enklare för någon av oss att hålla på så här. Slappna av, släpp taget, så kanske vi kan umgås som vänner om ett tag igen.
Så, hur verkar det nu? Är det jag som är dum i huvudet, eller vad är det frågan om?
Så här är det:
I somras bodde mitt ex. från england här. han skulle leta jobb och kanske flytta hit en längre tid, kanske för alltid. Men det slutade i att han mest satt framför discovery channel och wow (helst samtidigt) medan jag jobbade eller ville ut och göra saker. Visst, sitt inne och uggla om du vill, men det var liksom inte bara det. att konstant leva så nära inpå varandra, och under en så pass mycket längre tid än ett par dagar som det hade varit innan dess, gjorde att jag fick panik-ångest blandat med en mängd nervösa sammanbrott på den människan. Särskilt då han (visst som de flesta andra unga pojkar som aldrig fått lära sig att ta ansvar) var en jävla slarver och bara lämnar saker omkring sig utan respekt att det bor fler i samma hus. Ovanpå detta levde han ut sin barndom på mig. Det här med att stå och stampa på golvet för att man inte vill äta spenat eller vill ha godis, och såna saker, ska man ha gjort under perioden 4-7 år. Inte när man är 19 för i helvete!! Kan ni se vad jag vill komma till? Så jag blev rätt så less på att hela tiden leka fru OCH mamma till honom. Det blev ett Hej Då, ses nån gång..
Det knäckte honom totalt då han typ hela den här tiden har trott att det är vi för alltid, att vi ska gifta oss, ni vet.. villa volvo vovve syndromet...
Nu i alla fall är han här för en vecka, han fyller 20 på fredag så det var lite därför (är mer skeptisk till det nu än någonsin).
Han bor hos min pappa, och jag var där från igår till idag. När jag kommer dit ser jag inte ett spår av honom. Tydligen ligger han uppe och sover.. Inte fan tänker jag väcka honom för att jag var där. Pappa gick senare upp till honom för att kolla till honom, men han kom inte ner. Sen såg jag honom genom halldörren att han stod ute vid grillen med pappa och anne-li. När de sen går in igen så kommer han inte in i köket med dem. Tydligen var hans kommentar till att käka middag "no thanks im good." Jävla Fjolla! Vågar du inte ens hälsa på mig? Du hade ju så jävla bråttom att ta dig till sverige.. Inte så bråttom. Vi käkar, och parkerar sen i soffan framför tvn. Alla kollar på tv, jag sitter längst bort, vid fönstret, under en filt och läser min bok. Tydligen har han smygit sig in under tiden, men säger fortfarande inte ett ord till mig. Hela kvällen fortsätter så, och förmiddagen idag. När jag sen ska till bussen för att åka hem till mamma så kommer han nerför trappan och undrar varför jag inte pratar med honom. Wtf!?!? Om du nu vill prata är det väl bara att öppna käften och starta en konversation, jag har inget att säga till dig. Han skyller på mig att vi inte pratat! Herregud... Kan du inte stanna till nästa buss så vi kan prata. Nej det kan (=vill) jag inte. Sen gör han som han alltid gör när han går in i det där barnunge-läget, hänger läpp (ungefär som Frej i avslappnat läge fast han ser extremt bedrövlig ut, totalt med flit förstås), suckar och blänger på mig. Jag kan se tårarna bakom ögonen. Visst, jag sårar honom, men jag KAN inte ljuga, sanningen är inte alltid så jävla rolig att höra. Han har inte tappat hoppet om att jag ska ta tillbaka honom. Jag kan inte ens krama honom trots att han försöker. Snälla FATTA nån gång. Jag har gått vidare, och du gör det inte enklare för någon av oss att hålla på så här. Slappna av, släpp taget, så kanske vi kan umgås som vänner om ett tag igen.
Så, hur verkar det nu? Är det jag som är dum i huvudet, eller vad är det frågan om?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Han är olyckligt kär, det känns som om att han tagit dig lite för givet under den tiden ni var tillsammans? Precis som du skriver, att han antagit att ni skulle gifta er osv.
Postat av: O
Stackars Hectore, det är ingen lätt match du har att göra med. Men han måste inse fakta att du har gått vidare, det är dags att han gör det också!
Postat av: N
Gör det som känns bäst för dig! Vill du inte ha honom så finns det inte heller någon anledning att ta tillbaka honom. Stå på dig och berätta hur du känner. Att vara ärlig är bäst i längden.
Trackback
